Tänk om,
Tänk om han plötsligt bara skulle säga, att han hade funderat. Över varför ni inte bara blir ett par. Över varför ni inte ger det en chans och blir ett riktigt par. Givetvis tvekar du. Nog har du ju funderat på det själv också, men inte vågat erkänna det. Inte för honom, inte för dina vänner, inte för dig själv. Men du har funderat.
Och bara så, bestämmer ni er att försöka. Att bli ett par.
Det funkar ju, förstås funkar ni lika perfekt tillsammans som du hade trott. Allt flyter på, det utvecklas på ett sätt som verkar logiskt, givetvis funderar du över saker nu och då, men samtidigt vet du att allt känns så rätt. Du är orolig, men inte rädd. Du älskar honom och litar på honom, men kan ju samtidigt inte veta säkert att det alltid kommer vara ni. Men det känns rätt. Ni är perfekta tillsammans, och du kunde inte vara gladare att ni försökte.
Där, om 15 år, sitter ni en morgon på verandan till ert hus. Ni dricker kaffe ute en söndagsmorgon, den första riktigt varma i år. Disktuerar sommaren. Funderar hur barnen ska klara sig själva över sommarlovet. Du säger det blir ju en sommarträff också, han säger att det nog är underförstått och att han fixar det. Att du inte ska oroa dig. Du känner att du älskar honom ända in i själen. Du tänker tillbaka på ert bröllop, och kan inte låta bli att småle. En liten knatt kommer ut med en ostsmörgås i handen. Säger att han vill spela fotboll under dagen. Din man säger att de givetvis ska göra det. Du ler, och kan inte förstå hur tur du hade.
Det går 45 år till. Du sitter där på samma plats, med ditt morgonkaffe. Han kommer ut genom dörren, koppen i ena handen och tar stöd av dörrkarmen med den andra. Ingen av er är riktigt i samma form som ni en gång var. Han dimper ner på stolen, inser att han glömde sockret. Ni båda ser på varandra, och bestämmer att det inte är värt att resa sig upp för det. För mycket ansträngning för den lilla lyxen. Han säger att han hade hört Gertrud gått och dött. Du blir överraskad, men inte längre chockad. Era vänner börjar ge sig av nu, en efter en. Ni bestämmer att ni nog har tid för begravningen. Ni funderar när barnen ska hälsa på. När barnbarnen ska komma förbi, det är ju så länge sen sist. Ni leker med tanken på att träffa era barnbarnsbarn innan ni dör. Man vet ju aldrig, men det skulle vara roligt. Ni funderar när ni borde sälja huset, om ni ska köpa en lägenhet istället och låta barnen reda upp det. Det börjar bli för mycket arbete med gården nu. Ni suckar, livet rullar på i samma takt men ni har sänkt er takt.
Du sitter där, när han inte längre orkar resa sig ur sängen. Du håller hans hand, och vet att även om ni inte lämnar världen samtidigt kommer han alltid finnas med dig, någonstans. Du tänker på all er tid tillsammans, och hur glad du är över förslaget. Att ni skulle ge det en chans, se ifall det kunde bli något. För det blev ju, det blev ditt liv. Det blev allt du någonsin har velat ha. Det blev det bästa du någonsin har upplevt, och du vet att du inte kunde ha haft ett bättre liv. Att han gav dig sitt allt, och att du har gett honom precis det samma. Att ni har varit varandras bästa upplevelse.
Det är ju det där som gnager i ditt bakhuvud, som du egentligen vill ha men inte vet om du kan få.
